Historiskt sett har tidskriften varit central för offentlighetens och därmed demokratins framväxt. I dagens medielandskap bär den inte längre denna börda ensam, men i en situation där den massmediala mångfalden – och därmed också en väsentlig del av den medborgerliga offentligheten – hotas av publicistiska enhetssträvanden och ensidigt affärsmässiga strategier utgör den oberoende tidskriften en oundgänglig demokratisk institution. Också fortsatt har tidskriften en viktig roll att spela vad gäller att värna demokratin och den publicistiska mångfalden – inte minst med tanke på den pågående europeiska integrationen: inför uppgiften att skapa en europeisk offentlighet kan den visa sig helt avgörande.

En kulturtidskrift verkar på många olika sätt, men dess centrala genre är den kvalificerade essän. Detta är en längre, genomarbetad artikel, som inte bara säkrar vetande utan också sätter både kunskapen och det skrivande subjektet på spel. Essän är inte bara en kunskapsform utan också en litterär genre i egen rätt; den bildar basen för en tänkande och kritisk kultur och ger såväl forskningen som den offentliga debatten ett ovärderligt tillskott av nya – och gamla – idéer. Den bygger på omfattande inläsning och reflektion och en enskild essä tar veckor eller månader att skriva.

Trots att essän utgör grunden för det man kan kalla ett reflexivt samhälle är den i Sverige idag en hotad genre. Essän lever i kulturtidskriften, men under usla ekonomiska förhållanden. Kulturtidskrifterna saknar medel att betala arvoden som motsvarar den arbetsinsats som krävs av en essäförfattare. Därför är produktionen av svenska originalessäer idag synnerligen begränsad och de som trots allt publiceras är i huvudsak skrivna av personer som har sin utkomst säkrad på annat sätt, företrädesvis genom universitet och högskolor. Sammantaget gör detta att Sverige i det närmaste saknar den starka essäkultur som återfinns i de flesta andra europeiska länder.

Många kulturtidskrifter ser det som sin uppgift att introducera internationella författare och intellektuella. Det är bra. Men borde inte kulturtidskrifterna också ha ett ansvar för texttrafiken åt andra hållet, alltså för att placera svenska intellektuella på en internationell scen. Den Europeiska unionens famösa demokratiska underskott och brist på legitimitet har inte bara med de politiska institutionerna att göra; det handlar också om avsaknaden av en verklig europeisk offentlighet. Europa är mer än en ekonomisk och politisk sammanslutning. Utan ett fritt flöde av kvalificerade politiska, filosofiska, kulturella och estetiska idéer – inte bara av varor och tjänster – kommer det europeiska projektet att förbli, i bästa fall, halvt. Flera publicistiska projekt som söker komma tillrätta med detta problem är under uppbyggnad, till exempel eurozine, Essay International, Le Monde Diplomatique, Lettre International. Men Sverige riskerar att hamna i periferin i dessa sammanhang. Utan en inhemsk essäkultur kommer också den europeiska diskussionen att föras av andra. Ett enormt underskott hotar i den textuella bytesbalansen.

1995 gjordes en hemställan till Kulturdepartementet om inrättandet av vad man då kallade en kulturjournalistfond. Syftet var helt enkelt att rädda essän i Sverige och skrivelsen undertecknades av författare, redaktörer och representanter för intresseorganisationer, av vilka en mindre grupp även uppvaktade dåvarande kulturministern Margot Wallström. Sedan dess har ingenting hänt. Därför vill Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK) nu väcka liv i förslaget om inrättandet av vad som lämpligare kan kallas en essäfond. En sådan fond skulle ge kulturtidskrifterna de ekonomiska möjligheter som krävs för att beställa och publicera svenska originalessäer.

En stor del av kulturtidskrifternas verksamhet kan sammanfattas under de tre rubrikerna produktion, distribution och innehåll. Produktionsstödet till kulturtidskrifterna och tidskriftsverkstäderna har varit framsynt och gjort att Sverige har ett kulturtidskriftsutbud som saknar motstycke. Inget annat land kan, relativt sett, uppvisa en tidskriftsflora med en sådan kombination av bredd och kvalitativt djup. Nästa steg var distributionsstödet. Detta har inletts nyligen och är fortfarande under utveckling. Det är nu dags att gå vidare och ta även det tredje steget – förstärkningen av det som i själva verket är det första ledet i produktionskedjan: skrivandet.

Det är beklagligt att Bok- och tidskriftsutredningen från 1997 (Boken i tiden, SOU 1997:141) inte över huvud taget diskuterade ett stöd riktat mot innehållet – och alltså inte ens nämnde det förslag från 1995 som faktiskt förelåg. Även frågan om kopiering av tidskrifter på bibliotek lämnas därhän av utredningen, framför allt med hänvisning till att befintlig statistik på området är alltför bristfällig. Mer utförlig statistik kring läsning, kopiering och utlåning på biblioteken håller för närvarande på att samlas in av Statens kulturråd. Obegripligt nog omfattar undersökningen inte heller denna gång tidskrifterna.

Men så mycket vet man: utlåningen av böcker har sjunkit under den senaste tioårsperioden och samtidigt spenderar folk mer tid på biblioteken – läsningen och kopieringen av tidskrifter har ökat och kommer sannolikt att fortsätta öka. I Litteraturen och läsandet (proposition 1997/98:86) redovisas att: "Tre gånger så många uppsöker biblioteken i syfte att läsa eller låna tidskrifter i dag jämfört med 1988/89." För närvarande utgår för detta ingen som helst ersättning till kulturtidskrifterna eller de som publicerar sig i dessa. Dagens system baserar sig på utlåningen av "litterära verk". Till sådana räknas årgångar av tidskrifter och de ingår alltså redan på den ena sidan av systemet, författare som skriver i tidskrifter bidrar till den ersättning som utgår till Författarfonden. Däremot är de definitionsmässigt uteslutna från den andra sidan, de medel som Författarfonden i sin tur fördelar till författarna. De kan alltså i praktiken inte ansöka om de medel som de själva genererat.

Det är också svårt att föreställa sig en situation där en hugad läsare växlar till sig 250 enkronor för att kopiera en nyutkommen roman på bibliotekets eller skolans kopieringsapparat, när han eller hon kan köpa boken i närmaste boklåda för samma pris. Däremot kopieras varje dag otaliga enskilda tidskriftsartiklar, inte minst i undervisningssammanhang. Ändå är det endast översättare av eller författare till böcker som kan komma ifråga för ersättning ur till exempel Författarnas fotokopieringsfond.

Vi instämmer med den hemställan om inrättandet av en essäfond som gjordes 1995. Samtidigt misstänker vi att ett av skälen till att planerna aldrig förverkligades var att förslaget inte kom att formuleras tillräckligt konkret. Därför har vi nu utarbetat ett sådant förslag, som i korthet går ut på följande: Essäfonden skulle, liksom den nuvarande biblioteksersättningen för "litterära verk", administreras av Författarfonden, inom vilken en särskild referensgrupp lämpligen inrättas. Eftersom det handlar om ett förhandsstöd är det viktigt att det finns rimliga garantier för att de beviljade medlen används på ett sätt som motsvarar ansökan. Ett sätt att garantera detta är att systemet bygger på att det är tidskrifterna som ansöker om medel ur fonden. Ett trepartskontrakt upprättas mellan essäförfattare, tidskrift och fond. Medel söks alltså av kulturtidskrifter, inte av enskilda essäförfattare, men skall oavkortade gå till ersättning till essäförfattare.

Biblioteksersättningen (dvs författares och översättares ersättning för bibliotekens utlåning av "litterära verk") uppskattades 1997 till drygt 100 miljoner. Vilken nivå som skulle vara aktuell för kulturtidskrifter återstår ännu att diskutera, men det skulle sannolikt bara röra sig om några få procent jämfört med ersättningen för böcker. Alltså en i sammanhanget liten insats som ger stora effekter.

Inrättandet av en essäfond skulle vara en väsentlig kulturpolitisk reform, som på ett avgörande sätt skulle bidra till att stärka den åsiktsbildning och litterära kunskapsform som den kvalificerade essän är bärare av. Det är emellertid viktigt att inskärpa att det inte handlar om allmosor. En essäfond skulle också bidra till att rätta till ett missförhållande, till att kulturtidskriften inte missgynnas i förhållande till boken. Författaren till tidskriftsessäer måste ges samma status och (ekonomiska) erkännande som författare till böcker.

Vi föreslår därför att Kulturdepartementet ger FSK och Författarfonden i uppdrag att sätta samman en referensgrupp som har att presentera ett konkret och detaljerat förslag om hur en essäfond skulle kunna organiseras.

Göteborg mars 2001

Styrelsen för Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter